För ungefär en vecka sedan publicerades följande text av den före detta IFK Lundaren, Victoria Jeppsson på hennes facebooksida. Vickan har efter avslutad friidrottskarriär varit mycket framgångsrik inom brottningen där hon blev ”blåst” på en plats till OS i London och är idag juniorvärldsmästare(!) i tyngdlyftning. En idrottskvinna av rang alltså med ett pannben av stål när det gäller fysisk aktivitet och prestation. Det Victoria skriver om är ett mycket viktigt ämne som rör såväl aktiva, ledare, tränare och föräldrar inom idrotten. Nu låter jag Vickans text tala för sig själv:
Kära läsare!
Jag vet inte vart jag ska börja, men jag vill dela med mig av min historia och resa de senaste fyra åren då jag vill att det ska komma ut på rätt sätt och klara upp några missförstånd. OS i Rio är om mindre än en månad, ett mål som jag hade väldigt länge som brottare. Jag tycker även att det kan vara passande att det kommer ut nu då mitt liv förmodligen sett helt annorlunda ut om jag fått den hjälp som jag behövde.
Som många av er vet har jag sysslat med brottning på hög nivå i större delen av mitt liv. Tyvärr fick det ett tragiskt slut och som jag aldrig riktigt kommit över. Flera har frågat varför jag valde att sluta och jag har inte alltid varit ärlig där. Jag slutade inte för att jag tröttnat på sporten, för det kommer jag aldrig att göra. Jag älskar den fortfarande otroligt mycket och det kommer alltid att vara den sporten som ligger mig varmast om hjärtat.
Som brottare höll jag mig förvånansvärt frisk och skadefri. Jag kom på alla träningar, ställde upp extra som sparring och kombinerade de sista årens tävlingar på både senior och juniornivå. Jag mötte tufft motstånd och satte väldigt höga krav på mig själv. Nu i efterhand tackade jag helt enkelt ja till mer än vad min kropp klarade av och plötsligt en dag sa det bara stopp. Jag vet fortfarande inte vad som hände men mitt huvud ville inte längre. Träningarna var inte längre lika inspirerande och glädjefyllda. Jag gick dit, gjorde mitt och gick hem. That’s it. Tillslut gick jag inte ens dit. Det gick så långt att jag hellre drog ner persiennerna, släkte lampan, drog täcket över huvudet och sov istället. Det är inte förrän nu i efterhand som jag insett att det var depressionen som mattade ut min kropp och som började ta över mina tankar.
Studenten och klivet ut i vuxenvärlden gjorde det inte bättre då rutiner började brytas och jag var tvungen att börja arbeta och missade då en del träningar. Mina drömmar om Rio gjorde ändå att jag fortsatte att försöka pussla ihop vardagen och jag började leta nya möjligheter för att fina glädjen till träningen igen. Jag började träna i andra klubbar, men hamnade i mellan ouppklarade konflikter, vilket gjorde situationen ohållbar. Jag började då må riktigt dåligt av allt runt omkring, så jag sålde min lägenhet i Klippan och flyttade hem. Jag fortsatte ändå att träna på hemmaplan i Dalby samtidigt som jag pendlade till Klippan någon gång i veckan.
Men det var inte tillräckligt. När SOK skulle ta in nya brottare i sin trupp efter OS i London 2012 för satsningen mot Rio 2016 var jag inte ens kvalificerad för att åka upp till Bosön och göra testerna. Jag som då varit Sveriges damsenior i 48kg i över två år och vunnit de senaste svenska mästerskapen var rapporterad som endast rankad 3a i min viktklass. Jag ifrågasatte såklart beslutet och anledningen var att jag klassificerades som oseriös.
Beslutet innebar att mina förutsättningar begränsades i jämförelse med mina konkurrenters. Jag hade även bitit ihop i över ett år med depression och fortsatt kriga. Fortsatt kämpa för jag ville lyckas minst lika mycket som de andra tjejerna på träningen. Men efter det bröt jag ihop totalt och kom aldrig riktigt tillbaka.
Anledningen till varför jag slutade har jag fram tills nu skämts över och inte pratat så mycket om. Jag har känt mig som en förlorare. Att jag var den som inte klarade pressen och var den som gav upp. Det är nu i efterhand jag insett att jag faktiskt inte var det. En fysisk skada kan vem som helst drabbas av och gå till läkaren och sjukgymnasten för rehabilitering och sedan vara fit for fight igen. Framför allt är det mycket lättare att bevisa…
Ingen reagerade på att jag helt plötsligt började stannade hemma från träningen. Jag blev istället anklagad som oseriös och för att ha klent psyke. Jag togs inte på allvar och istället för att erbjudas hjälp slussades jag ut ur systemet. Men hur bevisar man att man är psykiskt sjuk, utan att behöva göra något riktigt dumt? Och att dessutom inte riktigt veta varför man mår dåligt, utan att man bara kan vakna upp mitt i natten och storgråta utan anledning. Hur bevisar man det?
Det jag vill få fram med det här är att kunskapen inom psykisk ohälsa är otroligt begränsad inom idrotten. Tränare får lära sig att linda fötter och tejpa tummar. Men hur ska vi behandla skador som inte går att tejpa ihop eller kyla ner med ispåse? Mer kunskap måste spridas för igenkänning av symptom och hur vi bör reagera och hantera dessa situationer för det är vanligare än vad man tror. Samt att vi ska sluta tabubelägga sjukdomen och istället ta den på allvar!! Det är inte pinsamt att vara drabbad och det är inte ett tecken på svaghet! Tvärtom! Vi som bär på egna erfarenheter är starka! Vi fortsätter att kämpa, dag efter dag och vi ger oss inte!
Jag vill aldrig någonsin att någon ska behöva uppleva den känslan av att få sina drömmar krossade för att ingen tror på en, eller tar en på allvar. Det har varit en lång, tuff väg tillbaka. Men den har givit mig så mycket erfarenhet, ödmjukhet och otroligt mycket tacksamhet. Jag är stark, jag är glad och jag har fortsatt kriga. Och ja, jag är även nybliven världsmästarinna… Se, bara det är en revansch i sig!!
Tack alla fina människor i min närhet, ingen nämnd ingen glömd!
/Vic